Karin - c´est moi!!

Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är bra på att skriva. Att jag kan konsten att skapa något på ett tomt papper. Så det är liksom den bilden jag har av mig själv. Att jag kan det där. Men på senare år har jag märkt att jag tycker det är allt jobbigare. Att skriva, att skapa, att prestera. Varje text värks liksom fram.. Inte så kul, särskilt när jag mestadels läst kurser med många skapandeprocesser. Men i slutändan brukar jag bli nöjd, och när jag ser tillbaka brukar jag tycka att det ser bra ut..

När i fick tillbaka kamratresponsen rörde den mesta kritiken de delar som jag skrivit. Ett slag i magen...trots att jag visste från början att texterna inte var bra. Har haft så sjukt svårt för vissa delar av det ämne jag skulle behandla och hade därför, istället för att ta tjuren vid hornen och skapa något, valt att blunda och citera mig ur situationen. Fungerar sällan..

Nu har jag dock, med stöd av min artikelkompis (som jag btw har sjukt dåligt samvete gentemot), tagit tag i mig själv och omarbetat texten. Skippat det stora, långa citatet och skrivit om med egna ord. Förklarat några krångliga ord med hjälp av nya källor osv. Nu känns det lite bättre, börjar känna igen mig själv något..

När mitt skolproblem(som egentligen aldrig var något problem, visade det sig) löste sig så började jag fundera. Trodde från början att enbart mina poäng i svenska skulle räcka för att söka den utbildning som jag ska påbörja i höst. Jag har pluggat svenska i två år och har alltså 120 poäng.. Men för att komma in på bibliotekarieutbildningen krävs 180 poäng. Vilken tur då att jag har det!! Jag har ju 30 poäng italienska och 30 poäng retorik också. Och dessa poäng kan användas för att skapa den examen som krävs för att jag ska få läsa vidare.

Retoriken var en termin som jag gjorde mest på kul, för att jag inte riktigt var på det klara med vad jag ville pyssla med. Den var fantastisk lärorik och rolig, samtidigt som den också var krävande. Massa härliga människor som gillade att prata, skriva och producera. Den terminen var precis vad jag behövde efter italienskan. För italienskan var tuff. När jag ser tillbaka kan jag inte fatta att jag pallade. Helt ensam på föreläsningarna, min nivå var extremlåg när jag började och hade varit för låg även om jag kommit direkt från gymnaiset då alla lärarna tog för givet att man skulle ha bott ett år eller två i Italien innan påbörjade studier.. Hmm! Men! Trots detta så klarade jag det! Jag fixade alla mina tentor. Och det är jag så jäkla glad och stolt över nu. Att jag orkade. För hade jag inte gjort det hade jag inte kunnat påbörja min drömutbildning denna höst. Nu blev ju helt plötsligt varje litet poäng värdefullt. Fantastiskt!

Sitter i köket och frullar i detta nu...babe har precis gett sig av till jobb. Jag ska iväg om typ en timme då jag jobbar 9-16 idag. Skönt med tidig dag, ska träna med lillasyster i eftermiddag. Kul!

Sitter och tänker på sommaren. För trots att vädret inte övertygar så är det ju mycket som talar för att sommaren likväl är påväg. Får flashbacks från när man var liten och sommar endast och bara innebar ledighet. Ofta ner i Beddinge för min del. Minns skolavslutningsdagen, man satte på sig finklänning och satt sedan på ett gymnastikssalsgolv, sjöng sånger och hörde rektorn säga blahablaha.. Och efter det. Ja, då var man ledig! I nästan tre månader! Guud, vad skönt!! Min sommar kommer istället bestå av jobbjobbjobb...med ett litet break för resa till Kroatien. Mitt mål i sommar är även att så ofta som möjligt pallra mig ner till Beddinge så jag får uppleva lite av barndomens sommar. Lugnet är ju så mycket större där, och det kan behövas mitt i allt..

Var tvungen att stiga upp typ precis efter att Jacob stuckit iväg till jobbet, helt rastlös i hela kroppen plus att solen sken genom persiennerna. Ser ut att vara underbart väder ute, ska snart ut och känna på temperaturen. Ska ta en lugn och långsam löprunda, förra veckan slappade jag ner rejält med bara en runda:( Får skylla på inskolningen på jobbet..

Menmen, sitter nerhasad i soffan och tittar på Nyhetsmorgon i nuläget. Nyss var det en debatt som Jacob tidigare berättat för mig om. Frågan var om möjligheten att läsa upp betygen eter gymnasiet ska tas bort. I debatten kan jag inte annat än hålla med utbildningsministern. Jag lyssnade noga och funderade...och jag håller med till största del. Motdebattören hade en poäng i att man ligger illa tid om man får en kass lärare...det känner jag till av egen erfarenhet. Det sades även att det idag krävs så pass höga betyg för att komma in på vissa utbildningar. Detta är ett problem, då det kommer ta ett tag innan nivåerna sänks. Men de kommer sänkas, då de flesta somidag söker till läkare faktiskt har pluggat upp något betyg. Tycker det är jättebra att man ska få läsa på komvux om man inte klarat godkänt, men med tanke på den tunna budget skolan har så tycker jag inte att det är mer än rätt än att besparingar görs bland folk som redan har genomgått en fullgod utbildning. Bättre då att satsa på gymnasiet. Hm, jag kanske är helt ute och cyklar...men har lite svårt för folk som slappar sig genom gymnaiset, och sedan helt plötsligt inser att de ska bli läkare, och då tillbringar fler år på komvux för att få chans till lottning. Nja, jag tycker det låter som en bra idé...men vi får väl se. Kanske får ångra mina ord:)  

En sak som är lustig, och som kanske gör att jag får ökad förståelse för Jacob är att när jag jobbar orkar jag inte ta tag i något annat. Denna morgon har jag inte ens orkat diska:( Tänker typ att jag kan göra det när jag kommer hem. Men hur sugen kommer jag vara på att diska klockan halv nio ikväll?? Suck! Jaja, hemmet får väl förfalla fram till helgen...för då är jag ledig! Nu måste jag sticka, jeez vad tiden gå fort när man är hemma och slöar;)

Den här dagen har varit en tänkardag...det kan behövas ibland. Brukar ha en liten tänkarstund varje dag, men idag har det funderats sedan jag gick upp. Har haft den där gnagande deppkänslan i mig...och jag vill inte ha den där! Jag vill att den ska försvinna, så jag slipper ligga i sängen och vara ledsen, samtidigt som jag måste försöka förklara för Jacob varför jag är ledsen. Vilket ju inte går, eftersom jag knappt vet det själv. Suck!

Jag har det så bra. Jag har det så jävla bra!! Jag har kommit igång med en utbildning som känns så himla rätt, jag har ett extrajobb som jag gillar, jag bor tillsammans med min kärlek i en fin lägenhet som inte ligger alltför långt ifrån mina nära och kära. Vad har jag att klaga på? Ingenting!! Ändå känns det bajs ibland. Skumt!

Har i alla fall fått pluggat idag, vilket känns bra. Och jag har varit ute på en kort löprunda, som tog låång tid. Lyssnade på Sommarprat i P1 från förra året, denna gång med Pernilla August som pratade om att vara rädd. Det var fint. Förra gången lyssnade jag på Isabella Löwin som pratade om fisk och fiskeri... Jacob har tjatat hål i mitt huvud om jag borde lyssna på sommarprat...men jag har vägrat. Nu gillar jag det:) Behöver nog få upptäcka saker själv..

Idag har jag varit hemma ensam hela dagen, förutom imorse. Jacob har jobbat, och åkte sedan direkt till Helsingborg för att titta på fotboll. Jag tycker om att vara ensam, men nu längtar jag efter honom så att det värker i kroppen. Pratade nyss med honom, då stod han och väntade på tåget i Lund. Jag ville bara skrika: "Varför är du inte hemma hos mig?!  Jag längtarlängtarlängtar efter dig!!!" Hade ju ett distansförhållande tidigare, så vet ju vad det innebär att längta. Men då var det förståeligt att man längtade, om man inte sågs på flera veckor.

Men nu! Vi bor ihop, och ses varje dag. Och ändå! Ändå kan jag ibland lägga mig i sängen och borra in ansiktet i hans kudde för att känna hans doft. Gå in i badrummet och lukta på hans parfym som är så han. Skicka iväg ett innehållslöst sms bara för att få bli lycklig när hans namn dyker upp på displayen när han svarar.. Känna hur saknaden river i mig och bara vanka runt här hemma och vänta på att han ska komma hem. Det är inte alltid så här, herregud jag låter som en desperat hemmafru. Men ibland när han är borta, och jag är hemma ensam. Då vill jag att han ska komma hem. Det vill jag nu...

Härligt att börja torsdagmorgon med att bli irriterad... Föremålet är H&M, min kära arbetsplats. Saken är den att på senaste tiden har det varit sjuukt svårt att få tag i pass. Hittills har jag ett pass denna månad, vilket är sjukt lite!!! Arghh, jag blir galen! Jag bokar och bokar, men får inte. Konstigt tycker jag, har ju varit med i fastpoolen sedan oktober...känns som jag borde stigit lite i rankingen. Menmen. I  alla fall! Imorse fick jag ett jobbmess, om att jobba idag!! Ett perfekt pass...men! Det går inte! För nu har jag redan planerat den här dagen, ska tvätta och handla. Suuck!!! Varförvarför kan de inte vara ute i lite bättre tid?! Hade jag fått de igår hade jag tagit det direkt. Men nu, nu sitter jag här jobblös istället:(

Lycka på en måndag är en stor take away-latte för 20 kronor...tack Coffee Break. Har på senaste tiden köpt kaffe på skolan, där det kostar 12 spänn för en stor. Men det är ju inte alls lika gott. Har inte råd med EspressoHouse-latte hela tiden, det är inte riktigt värt 35 kronor varje gång. Men Coffe Breaks är minst lika god, och dessutom bjuder de på var tioende. Nya stammisstället, oh yea!!!

Ha en latte i handen, och havet nära till hands så att jag, så fort lustan trycker på, kan slänga mig i böljan blå. I slutet av augusti Biffen, då! I år vill jag bo på ett lugnt hotell, så långt bort från skrika gymnasister jag kan komma. Vill kunna sitta på vår balkong i kvällningen, läsa en god bok och njutanjutanjuta av min semester..

Jag funderar på att vaccinera mig mot livmoderhalscancer. Problemet är att eftersom jag inte längre är 17 år så kommer det kosta mig 3300 kronor. Proceduren består av tre sprutor som alltså kostar 1100 kronor styck. Det är mycket pengar, men känns samtidigt otroligt värt det. För jag vill inte dö! Jag har en otrolig dödsskräck och planerar därför att inte sätta in skorna på länge än.

Nu gäller det bara att få tummen ur och ringa och boka en tid. För även om pengarna kan ses som ett dilemma så anser jag att det till största del är en prioriteringsfråga. Och vad ska jag med en massa kläder till om jag ändå inte ska leva?? Så nu far mina tankar denna väg varje gång jag ser ett möjligt köp: För dessa pengar kan jag kanske rädda mitt liv....

”Jag kan inte föreställa mig att bli uttråkad av rött – det skulle vara som att ledsna på den människa man älskar.”

-Diana Vreeland

Har känt mig lite tråkig på sista tiden. Eller om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig som en tråkig person alltför jämnan. Vet egentligen inte riktigt varför. Jag är den som...

• Inte tycker om att mysa framför en film.
• Tar bussen hem efter förfesten när alla andra drar ut.
• Gärna sitter ensam med en stor kopp kaffe framför datorn istället för att umgås.
• Längtar hem under semestern...

Ja, jag är tråkig. Oftast. Men jag trivs med det...det är så jag vill ha det. Oftast skiter jag i om andra inte tycker om att jag gör som jag gör. Men ibland bryr jag mig, och då blir det jobbigt.

När alla andra längtar och trängtar efter vår, så gör jag likaså.. Men den verkar ju inte vilja komma riktigt än, så då kan jag under tiden tänka mig ett snötäckt landskap. Med vita vidder vart jag än ser. Hård snö som knakar när man promenerar fram. Kyliga och soliga dagar när man känner sig frisk och härlig av att andas in den klara luften. Så skulle jag kunna tänka mig att ha det...i alla fall ett tag.

Har insett att vi alla människor är idioter som låter våra tankar och lustar styras så av modefolk och dylikt...istället för at styras av väder och vind. När kylan river som värst i vårt avlånga land...ja, då suktar vi efter tunna blusar och korta kjolar. Istället för att följa det sunda förnuftet och köpa vinterjacka, gosiga koftor och tjocka stövlar till vrakpriser på rean. Why, oh why?! Jag vet att jag är likadan själv, men anser mig ändå i viss mån ha låtit förnuftet segra när jag igår inhandlade ett par ulliga och varma "uggs" på rea - 149 kronor. Känns värt för att slippa frysa om fossingarna.. Har hört att det ska bli snö imorgon:)