Skrivkramp
Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är bra på att skriva. Att jag kan konsten att skapa något på ett tomt papper. Så det är liksom den bilden jag har av mig själv. Att jag kan det där. Men på senare år har jag märkt att jag tycker det är allt jobbigare. Att skriva, att skapa, att prestera. Varje text värks liksom fram.. Inte så kul, särskilt när jag mestadels läst kurser med många skapandeprocesser. Men i slutändan brukar jag bli nöjd, och när jag ser tillbaka brukar jag tycka att det ser bra ut..
När i fick tillbaka kamratresponsen rörde den mesta kritiken de delar som jag skrivit. Ett slag i magen...trots att jag visste från början att texterna inte var bra. Har haft så sjukt svårt för vissa delar av det ämne jag skulle behandla och hade därför, istället för att ta tjuren vid hornen och skapa något, valt att blunda och citera mig ur situationen. Fungerar sällan..
Nu har jag dock, med stöd av min artikelkompis (som jag btw har sjukt dåligt samvete gentemot), tagit tag i mig själv och omarbetat texten. Skippat det stora, långa citatet och skrivit om med egna ord. Förklarat några krångliga ord med hjälp av nya källor osv. Nu känns det lite bättre, börjar känna igen mig själv något..
När i fick tillbaka kamratresponsen rörde den mesta kritiken de delar som jag skrivit. Ett slag i magen...trots att jag visste från början att texterna inte var bra. Har haft så sjukt svårt för vissa delar av det ämne jag skulle behandla och hade därför, istället för att ta tjuren vid hornen och skapa något, valt att blunda och citera mig ur situationen. Fungerar sällan..
Nu har jag dock, med stöd av min artikelkompis (som jag btw har sjukt dåligt samvete gentemot), tagit tag i mig själv och omarbetat texten. Skippat det stora, långa citatet och skrivit om med egna ord. Förklarat några krångliga ord med hjälp av nya källor osv. Nu känns det lite bättre, börjar känna igen mig själv något..
Kommentarer
Trackback
