Karin - c´est moi!!

Det känns som att jag springer in i en vägg.. om och om igen. Det gör ont, det kan jag lova och ändå ger jag inte upp. Väggen står där så fast och talar om för mig att det inte är lönt, du kommer ändå inte igenom. Samtidigt inbjuder den mig att försöka på nytt. Och jag springer, Rakt in, och kastas tillbaka. Vad är det jag hoppas på att hitta? En dörr att komma genom, in på andra sidan? Vill jag ens det? Jag vet ju att om jag lyckas ta mig dit så kommer jag vid det laget vara så blåslagen att jag aldrig känner mig trygg. Så varför? Jag vet inte..