Karin - c´est moi!!

Idag har jag varit hemma ensam hela dagen, förutom imorse. Jacob har jobbat, och åkte sedan direkt till Helsingborg för att titta på fotboll. Jag tycker om att vara ensam, men nu längtar jag efter honom så att det värker i kroppen. Pratade nyss med honom, då stod han och väntade på tåget i Lund. Jag ville bara skrika: "Varför är du inte hemma hos mig?!  Jag längtarlängtarlängtar efter dig!!!" Hade ju ett distansförhållande tidigare, så vet ju vad det innebär att längta. Men då var det förståeligt att man längtade, om man inte sågs på flera veckor.

Men nu! Vi bor ihop, och ses varje dag. Och ändå! Ändå kan jag ibland lägga mig i sängen och borra in ansiktet i hans kudde för att känna hans doft. Gå in i badrummet och lukta på hans parfym som är så han. Skicka iväg ett innehållslöst sms bara för att få bli lycklig när hans namn dyker upp på displayen när han svarar.. Känna hur saknaden river i mig och bara vanka runt här hemma och vänta på att han ska komma hem. Det är inte alltid så här, herregud jag låter som en desperat hemmafru. Men ibland när han är borta, och jag är hemma ensam. Då vill jag att han ska komma hem. Det vill jag nu...